|
|||
Ödesspegeln, Kammaropera, op. 116, 1982 Jag arbetade några år som musikchef vid Uppsala Stadsteater och kom då i kontakt med en operaensemble i Uppsala, Uppsala Musikdramatiska Studio, UMS. Jag föreslog att jag skulle skriva något nytt åt gruppen, med rollerna specialkomponerade för respektive sångares möjligheter och röst. Ensemblen hade bara gjort barockopera tidigare och såg detta som en stor utmaning. Jag hade i skrivbordslådan en kammaropera, skriven några år tidigare, men mest en torso. Jag ville gärna göra något bättre av den och föreslog historien för UMS. De tände och på tre månader komponerade jag partituret (dubbelstrecket satt på kvällen 31 dec 92, jag VILLE få det klart, så sociallivet denna belastade dag fick vänta). Vidtog ett antal månaders vånda. En efter en av ensemblen hoppade av: Stycket var för svårt. Efter tio repetitioner återstod en tapper skara på SJU personer (till ett stycke komponerat för 15 i orkestern och 30 på scenen)! En stor uppryckning, rundringning, raggning, hot, mutor och vänliga klappar fick till sist ihop en komplett ensemble som lyckades genomföra fem förställningar, tyvärr i en skolaula lite utanför Uppsala centrum, men de som letade sig dit verkade mycket nöjda. Applåderna efter premiären var 3 minuter 25 sekunder, från en publik på drygt 50 personer. Starkt jobbat! Operan berättar en vandringssägen (egenhändigt hopknåpad) där en spegel vandrar från hand till hand: Om den byter ägare i godo speglar den ödet i goda bilder, om den stjäls blir spegelbilden död och förtvivlan. Det hela utspelas i en fjärran tid, i bondsk, lite buskisartad miljö. Musiken spänner från nästan Broadwayslisk till fritonalt, med flera i mitt tycke mycket vackra arior. En toppen-recension (av Inga Lewenhaupt) infördes i MusikRevy 1983 och mödorna vid repetitionsarbetet publicerades som en dagbok i MusikDramatik samma år.
|
||
webbdesign: Mattias Franzén |