|
|
|
|
| ||
 Missa Brevis "Airone di Pietra", op. 160, 1991
Denna mässa initierades av Ingemar Månsson, dirigent för Hägerstens Motettkör (numera Maria Magdalena Motettkör). Han ville att de tre vid tiden i kören sjungande tonsättarna Sagvik, Nils Tykesson och Erik Förare skulle skriva varsina satser ur mässan för kör a capella, en "Missa Brevis". Jag fick på min lott de öppnande Kyrie och Gloria, Nils skrev Sanctus med kraftfulla pelarackord och Erik ett intrikat Agnus Dei. Själv byggde jag ut min del till att innefatta alla satserna i en Missa Brevis, och gav den tillnamnet "Airone di Pietra" (= "Häger av sten") för att skilja den från det ovanstående. Kyrie och Gloria är desamma, sedan följer som sig bör Sanctus, Agnus Dei och ett kort "Ite Missa Est". Kyrie. Satsen är tredelad, på tre sätt: 1) textligt: Kyrie-Christe-Kyrie, 2) strukturellt: a) Slöjor av i mångas tycke orientaliskt färgade melodislingor ligger som en doft bakom b) utrop och c) glissandi, 3) Cliriste-partiet är tydligt treskiktat: sopraner-altar-herrstämmor. Hela stycket är mycket klart uppbyggt. Det andra Kyriet är en variation av det första genom att herr och damstämmor helt enkelt byter funktion i den strukturella tredelningen. Balans och treenighet och ett vilande Christe däremellan. Gloria. Energi och kontraster mellan rörelse och stillhet är grundtanken i mitt Gloria. Också stämmornas övertagande av text och toner över könsgränserna är symbolisk: Män och kvinnor är lika viktiga i alla sammanhang och den kompletta klangen/meningen/texten/budskapet kommer inte fram om vi inte kan gå ur och i varann. Rent praktiskt låter jag därför "halvkvädna" visor, halva ord, text utan slutstavelser glida över från en stämma till en annan, blandar viskningar med direkt tal och sjungen ton, använder "mässande" mummel som fond till fokusering av enstaka ord i den ganska omfångsrika texten. Även denna sats är tredelad. Första och sista avdelningen är direkta variationer på samma material (med en avslutande "finalstretta"). Mellan dessa energigivande kraftfulla utrop låter jag rytmiken, lekfullheten, botanisera i olika sätt att använda betoningar, taktarter och texttolkning. Ett stilla D-dur leder över till Sanctus. Ett eteriskt prisande. En solokvartett SSAA inleder mycket stilla, i en pendling mellan "dur och moll", stora kören fyller på med breda klanger, pulsen ökar fram mot O sanna för att nå dubbla tempot och högre och högre rymder. Benedictus är för soloröster som nästan viskande leder fram till ett ånyo jublande O sanna, med ett "frågande" slut i ett gess-moll septim-ackord. Agnus Dei. Melodin till svenska liturgins Agnus Dei hör till de vackraste obligata stycken jag känner till. Där för har jag använt den som bas, sjungen rakt igenom på svenska, av de fyra solisterna, interfolierade med kvidande, bönande rop från stora kören i kraftiga dissonanser. En evighetslång minus-nio-klang som upplöses i en ton kvint på C, går direkt vidare till ett mycket kort, viskande "Ite Missa Est" i mycket lågt läge för bara de djupa stämmorna.
 | ||
| webbdesign: Mattias Franzén | ||