|
|
|
|
| ||
|
Antigonia, för essklarinett/slagverk och altflöjt/slagverk/förstämd cello, op. 79, 1978 En koreograf, "Stina", bad mig göra ett stycke för ett elevarbete på Danshögskolan, som Musikhögskolans kompositionsklass hade ett samprojekt med då jag gick där 1975-77. Hon ville ha något med "högt-lågt, starkt-svagt, ljust-mörkt, etc" så då gjorde jag det. Tanken var att två dansare skulle symboliseras av respektive den höga ess-klarinetten och den låga altflöjten. Båda blåsarna spelar dessutom slagverk och flöjtisten "hanterar" en förstämd cello både med pizz och arco, men enbart lösa strängar (samtidigt med enhandshållen flöjt). Flöjten försöker dra ned klarinetten som försöker dra upp flöjten, en evig kamp utan segrare, men med mycket kämpande om herraväldet/damaväldet. "Stina" hörde aldrig av sig igen, så jag hade inte ens möjlighet att presentera stycket för henne när det var klart och jag kände henne bara till förnamn. Det uruppfördes många år senare ("konsertant", som man plägar kalla´t) av Marosensemblen på Musikaliska Akademien i Stockholm, med Stig Bengtson som tappert kämpande flöjellist, med cellon inklämd mellan benen, krampaktigt hållande altflöjten med en hand och stråken med den andra samtidigt som han tvingades överlåta sitt plingeling på slagverkaren Lars Hammarteg som också tog hand om eminente klarinettisten Leif Hellmans harskramlor och rassel. Blåsarstämmorna var svåra nog som de var, utan slagverk...
 | ||
| webbdesign: Mattias Franzén | ||