Gåsen & Lilla Vinden, två kammaroperascener, op. 192, 1998
1985 arrangerade jag några konserter med egen kammarmusik i Medborgarhuset, Stockholm. I flera verk ingick gitarr, eller i alla fall stränginstrument. Elisabeth Frydén städslades att exekvera dessa stämmor. Jag lyckades till och med att få henne att, under protest, spela bouzouki, ett instrument hon tidigare bara hört talas om. Mandolin vägrade hon dock befatta sig med (i partituret hade hon en halv takt på sig att växla mellan italienaren och greken...). Jag fick förbarma mig över mandolinen.
På våren 13 år senare ringer Lisa och undrar om jag har lust att skriva en barnopera... Nja, egentligen var det så att hon fått för sig att arrangera Sven-Erik Bäcks "Kattresan" för Sopran, gitarr och slagverk, att framföra för barn med hjälp av ekonomi från Maria stadsdelsnämnds kulturkommitté. Men "Katten" var lite för kort, så "kunde jag tänka mig att...?".
Jag fick efter sommaren i min hand två poetiska, lekfulla libretton av Kerstin Klein Perski om något för barn (och andra) så knepigt som förbjudna, eller svårhanterliga känslor: Bäck/Arosenius "katt" fick sällskap av "Gåsen" och av "Lilla Vinden". Den första är en lätt absurd monolog av någon som blir förälskad i just en gås, försöker med alla medel få djuret att visa affektion, att åtminstone ge ett "kack-ack-ackel" som tecken på att känslorna är besvarade. Men icke. En historia om obesvarad kärlekstörst. Den andra scenen handlar om ilska; om hur den lilla vinden vill leka med gamla trädet och vassa stenen men blir avvisad och därför ilsknar till, stormar och viner, väcker barn och mammor, väsnas, till dess han, ensam och vilsen, utmattad somnar i mammans famn.
